Välkomna! Otrohet, svärmorsdilemman och förskoletrubbel. Som vanligt är dessa sidor fyllda av vitt skilda ämnen. Jag tackar för alla förtroenden och lovar att jag gör mitt bästa för att svara så uppriktigt som möjligt - mer som en lyssnande vän än som en expert. Kram, Annika

Jag hamnade i säng med chefen

Kära Annika! Jag läser med stort intresse Föräldrar och barn. Extra stort blir intresset när du publicerar insändare som handlar om otrohet för då känner jag mig inte ensam i världen. Så nu vill jag också bikta mig (förr i världen gick man till kyrkan – nu mejlar man Annika Jankell ☺.) Min man (vi har varit gifta i sju år) var otrogen mot mig i fjol. Han bedyrade att det var ett stort misstag. Förstås. Och jag tog tillbaka honom. Gav honom en ny chans. Men självklart var såret inte läkt bara för att jag gav oss och våra två små barn en ny chans. Min självkänsla fick sig en rejäl smäll och jag utvecklade en svartsjuka som jag aldrig haft innan. Det gick tre månader så upptäckte jag ”tecken” på att det var dags igen. Jag gillrade en fälla som min man gick rakt in i. Han erkände direkt och ännu en gång svor han på att det aldrig skulle upprepas. Och jag tog såklart tillbaka honom igen.

Efter en längre mammaledighet har jag börjat jobba och på första firmafesten var det min tur. Några glas för mycket och jag hamnade i säng med min chef. Min man misstänker ingenting och jag har inte ens dåligt samvete. Hade detta hänt innan min mans svek hade jag ALDRIG varit otrogen, aldrig någonsin. Nu känner jag mig mest tom och likgiltig. Det enda jag ångrar är att jag valde att ligga med chefen för det har gjort att det blivit en ganska spänd stämning på jobbet. Alla såg hur vi lämnade festen tillsammans och de har väl dragit sina slutsatser. Jag undrar om jag ska berätta för min man om min otrohet. Bara för att se hur han reagerar. Men samtidigt är jag rädd för att det blir den slutgiltiga spiken i kistan för vårt äktenskap. Tänker på våra barn, vårt hem, våra vänner, familjer och allt vi byggt upp tillsammans. Vad tycker du Annika?

Kram Mrs X, någonstans i Sverige

ANNIKA SVARAR: Hej Mrs X! Det är inte varje dag man blir jämförd med prästen i kyrkan, ha ha. Men stort tack för komplimangen! Försöker läsa mellan raderna och läser in massor med sorg och besvikelse, därför tror jag att du ska vara lite försiktig med att ”outa” din otrohet för din man. Släng det inte i ansiktet på honom för att få ”en reaktion”. Kom ihåg att ”hämnden är för själen vad saltvatten är för törsten” Min spontana tanke är att ni bör beställa tid hos en familjeterapeut och på ett seriöst sätt försöka reda ut varför ni sviker varandra och hur er relation ska se ut i framtiden. Ni har säkert massor av ouppklarade och obearbetade saker att reda ut.

Kram, Annika.

Vännernas son var otröstlig

Hej Annika Jag har så grymt dåligt samvete som jag vill lätta på. Häromnatten sov en nära bekants treåriga son över hos oss. Våra vänner hade länge sett fram mot denna barnlediga kväll och jag ville verkligen att de skulle få njuta. Nu är det så att deras lilla fina kille började gnälla redan när vi vinkade ”hej då” i fönstret. Sen var han otröstlig. Jag försökte med allt. Kramar, godis, tv, leksaker, sagor. När min vänninna ringde för att höra hur det gick var jag tvungen att ljuga och säga att han sov gott bara för att hon skulle slippa höra hans desperata tårar. Hon blev naturligtvis överlycklig när jag kvittrade att allt var toppen. Till slut (vid tre på natten) somnade han bredvid mig av ren utmattning efter all skrik. Vi väcktes igen vid sextiden att han gallskrek efter sin mamma och pappa. När de kom för att hämta sin son senare på eftermiddagen sken han för första gången upp.

Nästa dag ringde min väninna för att tacka och berättade han somnat som en klocka klockan sju på kvällen och sen sovit i fjorton timmar i sträck! Jag vet ju varför han var trött, men inte min väninna som nu frågat om vi kan ta sonen en hel helg ”för ni är de enda han är trygg med, hos sina mor- och farföräldrar skriker han bara otröstligt” Det känns som om jag har målat in oss i ett hörn. Vad ska jag göra? Vägrar säga som det var, min man vägrar ha mistluren en hel helg. Annika dina goda råd brukar vara väldigt bra.

Tack på förhand, Kajsa Varg

ANNIKA SVARAR: Kära Kajsa! Som man bäddar får man ligga....tack och lov är jag övertygad om att du och din väninna kommer skratta åt den här historien när barnen är stora. Din omtanke och välmening blev onekligen lite jobbig. Jag tycker din handling var vacker. För självklart är man övertygad om att man kan torka tårarna på en liten mammig och pappig treåring. Och självklart vill man klara av sitt åtagande. Och självklart vill man att den som är barnledig ska få njuta och slippa oroa sig i onödan. Samtidigt vill man ju att den lilla otröstliga treåringen ska slippa känna sig otrygg och ledsen en hel natt ... Bäst vore ju om han fick ”övningssova ”hos er när hans mamma och pappa är med. Att de sover över hela bunten, så att han vänjer sig vid att sova hos er när han är trygg. Föreslå det och berätta att det inte var h e l t lätt att få deras son att somna. Säg som det var utan att få det att låta som om det var en ”stor grej”. Rak kommunikation är alltid den bästa vägen Lycka till, Annika

Jag såg mamman slå sitt barn – men gjorde inget

Hej Annika! Idag såg jag en kvinna ge sitt barn en riktig örfil! Jag häpnade men sa ingenting. Barnet bet ihop, ögonen tårades men grät inte högt. Det var så otäckt att se. Jag skäms och ångrar att jag inte sa någonting. Att jag låtsades som om ingenting hade hänt! Jag känner mig så ryggradslös. Gråter när jag tänker på hur utsatta barn är! Och när jag som representant för vuxenvärlden och dessutom småbarnsmamma inte reagerar blir jag mörkrädd. För mig själv och andra. Tänk på det alla som läser detta – gör inte som jag gjorde idag.

Mamma utan civilkurage

ANNIKA SVARAR: Hej! Tack för ditt mejl. Bara att du skriver till mig och känner ånger visar att du har massor av civilkurage. Det du beskriver är tyvärr väldigt vanligt, vi lever i en kultur/samhälle där vi lärt oss att ”inte lägga oss i” eller höja rösten åt uppenbara orättvisor. Vi visar vårt mänskliga engagemang på andra sätt, skänker bort pengar till välgörenhet, skaffar fadderbarn osv. Men att agera i ”skarpt läge” är något vi generellt borde bli bättre på. Jag blev inspirerad av ditt inlägg och bestämde mig för att börja visa mycket mer av mitt temperament när mina medmänniskor är i nöd. Tack för det! Kram, Annika

Han blir sjövild och vägrar sova

Hej Annika! Vad ska jag göra? Vår son (2,5 år) vägrar sova hos farmor och farfar, men älskar att sova hos mormor och morfar. Detta har blivit ett mycket känsligt problem i familjen. Sen vi fick vårt andra barn (en dotter snart 8 månader) har våra föräldrar då och då ställt upp som barnvakter eftersom vår lilla dotter har varit sjuk en hel del. Vår son tycker mycket om sin farmor och farfar – men bara dagtid. När det blir sovdags blir han sjövild och vägrar sova. Det brukar sluta med att vi får åka och hämta honom. När han är hos mormor och morfar är han precis som hemma, somnar som en klubbad säl klockan sju. Nu märker jag att detta till och med blivit känsligt för min man, som ger små pikar åt mig och snackar lite ”skit” bakom ryggen på mina föräldrar. Det har blivit prestige av det hela. Vad säger du Annika, vad tycker du jag ska göra?

Kram Mamma Mia

ANNIKA SVARAR: Hej Mamma Mia! Det är synd att många vuxna ofta ”tävlar” om barnens gunst. Att er son känner sig otrygg hos farmor och farfar kanske beror på att han känner sig mer ”hemma” hos sina morföräldrar. Kanske är kvällsrutinerna mer som hemma, kanske har han spenderat mer tid mer mormor och morfar? Kanske var du där mycket tillsammans med honom under bebistiden? Små barn går på instinkt och gör inga intellektuella värderingar. De kör med rak kommunikation. Är det något som känns fel så ger de uttryck för det. Det är viktigt att man inte blir martyr när man har med små älskade barn att göra. Indirekt blir han ju straffad om vuxenvärlden runt honom börjar snacka skit om varandra. Jag tror att du och din man löser detta bäst genom att inse att det inte är en tävling mellan mor- och farföräldrar. Om ett år kanske er son föredrar att bara sova hos dem, vem vet? Make love – not war! Kram Annnika

Mer lön åt de som jobbar med barn!

Hejsan Annika! Jag är en mormor som tycker att människor som jobbar med barn och omsorg borde tjäna betydligt mer än bankdirektörer och andra högavlönade lurendrejare. Tack för ordet och en jättehärlig sida.

”Mormor Rut”

ANNIKA SVARAR: Kära mormor Rut! Tusen tack för ett underbart inlägg. Jag är beredd att hålla med dig – förskolepedagog borde vara ett högstatusyrke! Varma hälsningar, Annika

Han är föräldraledig men vägrar städa

Hej Annika! Min man har varit pappaledig i tre månader och han har fortfarande inte ”lärt sig” någonting. Han ringer mig på jobbet typ fem gånger per dag för att fråga om olika praktiska saker. Jag håller på att bli tokig. När jag kommer hem har han inte bäddat, handlat, städat, tvättat – för han har ”lekt” med vår son! Jag tycker det känns så hopplöst för innan vi skaffade barn trodde jag att jag mött världens mest jämställda man. Men mycket snack liten verkstad. Han är ju helt handlingsförlamad, och två gånger i veckan låter han sin mamma ta hand om vår son för att han ska få lite ”egentid” och spela tennis, luncha med arbetskompisar osv. De två dagarna är det städat när jag kommer hem – för då hans lilla söta mamma ”avlastat” sin son! Jag orkar inte bråka, men jag blir tokig på att jag hamnat i en klassisk könsrollsfälla – dessutom har jag hand om genusfrågor på mitt arbete. Vad gör jag för att få min man att ta ett självklart ansvar?

”Dubbelarbetande småbarnsmorsan”

ANNIKA SVARAR: Hallå där! Ja, det första du ska göra är att inte vara anträffbar när han ringer och tjatar. Så länge du inte säger ifrån kommer han såklart fortsätta behandla dig som huvudansvarig. Förstår att det känns jobbigt att inte ”leva som du lär” men du måste sätta ner foten om du vill att din man ska fatta. Du behöver inte bråka eller sura – det bästa är nog om du bara är tydlig och bestämd. Lycka till, Annika

Det var jättejobbigt att sluta amma

Hej Annika! Alla talar om hur ”skönt” det är att sluta amma. Jag har varit jätteledsen sen min mjölk försvann. Min son verkar inte lika ledsen eller sakna det som jag gör. Han är nio månader och tycks ha glömt bort amningen helt. Själv har jag varit nedstämd sen vi slutade med amningen! Tror du att det är ett tecken på att det var för tidigt att sluta amma vid sex månader?

Hälsningar Enya

ANNIKA SVARAR: Hej Enya! Nej, jag tror snarare att din nedstämdhet handlar om hormoner och saknad efter de där små intima stunderna som amningen innebär. Jag tror att det är naturligt att känna en vemodig saknad när ens bebis inte längre får sin näring via bröstet. Särskilt när det inte är en självvald process, utan när mjölken helt enkelt sinar. Och det är ju så oerhört individuellt för alla. Jag tycker du ska vara glad att du hade mjölk i ett halvår och att din son är nöjd som det är idag. Gå vidare och njut av allt fantastiskt som väntar din son och hans utveckling. Om du märker att din nedstämdhet inte gå över bör du tala med BVC, där du säkert kan få professionell hjälp.

Kram Annika

Resa med små barn – aldrig mer! Hej Annika! Att resa med barn är så enkelt, härligt, roligt. NOT!!! Jag tycks vara ensam om uppfattningen att små barn och nya miljöer, bakteriekulturer och trånga flygplan är överskattat. Jag har just kommit hem efter en mardrömsresa till Kanarieöarna med mina tvillingsöner (6 månader). Flygförseningar, öroninflammation, rum utan dörrar breda nog för en dubbelvagn, disco öppet till sex på morgonen under vår balkong, barnhatande pensionärer, amningshatande hotellpersonal osv. Aldrig mer, säger jag. Åtminstone inte förrän de är stora nog att uppskatta ”äventyret” att bo på hotell, uppleva en ny kultur, bada i uppvärmd pool osv. Jag tror inte att små barn per automatik tycker det är ”kul” att resa. Det är väl ingen nyhet att små barn trivs bäst med ”tråkiga rutiner” det vill säga lugn och ro, närhet och kända röster, dofter och ansikten. Att upptäcka världen för en bebis innebär inte samma sak som det gör för en vuxen. Efter min lilla insikt har jag lovat mig själv att sluta låtsas att jag gör något för mina barn när det egentligen bara handlar om mina egna egoistiska vuxenbehov. Var tvungen att skriva av mig i en tid när ”alla” talar om hur fantastiskt det är att resa med barn. Min tatuerade yoga-granne ska snart åka till Goa i Indien med sin fyramånaders bebis och pratar mest om hur skönt det ska bli för hennes lilla baby att få komma till värmen..! Tack för en härlig tidning och kul om du publicerar mitt mail i tidningen! Kram Marion

ANNIKA SVARAR: Hej Marion! Ha ha...tatuerade yogagrannen till Goa var riktigt rolig. Jag håller både med dig och inte. För visst har du rätt i att riktigt små barn naturligtvis inte njuter av att resa på samma sätt som vi vuxna. Och visst stämmer det att små barn mår bra av rutiner. Men jag tror inte att de mår dåligt av att resa tillsammans med sina föräldrar. Tricket är att försöka hålla fast vid rutinerna någorlunda även när man är på resande fot. Till exempel sov och ät-tider. Sen har man ju i allmänhet mycket mer tid över att vara nära sina barn när man åker på en resa tillsammans. Man umgås på ett annat sätt. Slipper hushållsgöra, matlagning, jobb, telefoner, datorer. Man får ett annat fokus på grund av all tid man plötsligt har till att bara umgås. Jag tror inte att dina tvillingar led lika mycket som du på grund av de smala dörrarna, flygförseningarna, de barnhatande pensionärerna osv. Det var nog mer jobbigt för dig. Jag kan fortfarande känna kränkningen när jag (mycket diskret) satt på en enkel restaurang i London och ammade min två månaders hungriga och glupska dotter och en bastant kvinna (chefen) kom fram och sa att jag hade två minuter på mig att lämna restaurangen! Min dotter märkte naturligtvis ingenting, mer än att jag var tvungen att fortsätta amningen på en parkbänk utanför restaurangen... Bäst är nog att göra som man känner, vill man resa med sina barn ska man göra det annars kan man spara pengarna och resa när barnen blivit lite större. Tack för ditt mejl! Kram Annika

Förskolepersonalen ringer bara mitt ex

Hej Annika! Jag är pappa till en liten tjej som jag efter en jobbig separation har varannan vecka. Min före detta sambo och jag är inte de allra bästa vänner efter svek och bråk. Men vi är bägge överens om att vår dotter är en frizon och så länge vi bara pratar om logistiken kring henne går det okej. Nu är jag förbannad på personalen på dagis som alltid vänder sig till mitt ex när det gäller vår dotter. Till och med under ”mina veckor”. Detta gör att jag känner mig utanför och åsidosatt. Före separationen var det mitt ex som hade mest med dagis att göra. Detta på grund av mina jobbtider plus att mitt ex då var arbetslös. Nu har jag ändrat schema så att jag har anpassat det efter dotterns tider och mitt ex har börjat jobba igen. Allt detta vet personalen om – men en av dessa råkar vara mitt ex bästis. Jag tycker det känns oproffsigt att en personal på ett dagis ska vara ”jävig”. Vad tycker du Annika?

Oskar

ANNIKA SVARAR: Hej Oskar!Jag tycker absolut att du ska kräva att ditt ex bästis har en frizon när det gäller kontakten med dig och förskolan. Det är solklart att hon inte kan ”ta parti” när hon jobbar. Vad hon och ditt ex har för ”väninnesnack” privat är deras sak, men på jobbet måste hon förhålla sig neutralt såklart. Fortsätter detta måste du ta upp detta med föreståndaren. Punkt. /Annika