Vintern har varit fylld av arbete. Jag har suttit lutad över krönikor och romanen, teveprogram och radioprogram och intervjuer. Jag har bloggat och startat aktiebolag. Jag klagar inte. Varje gång jag är nära att göra det, så kommer en mycket ung herr Marcus Birro från det förflutna fram och knackar mig på axeln och påminner mig om att han under flera magra, svåra, hemska, motsträviga och förvirrade år faktiskt drömde om allt det här. Så jag klagar inte.
Arbete är mannens säkraste flyktplan vid sidan av spriten. Vi vill känna oss viktiga. Vi vill ha en hög med papper på ena sidan av skrivbordet när vi kommer till kontoret på morgonen och på kvällen ska vi ha lyckats flytta nästan alla papper till en annan hög på andra sidan. Då känner vi oss viktiga. Medan det av egentligt och riktigt värde alltid sker någon annanstans. Under tiden stannar mamma hemma med barnen eller så lämnar vi ifrån oss dem på dagis under skrik och tandagnisslan. Det är ovärdigt. Det är säkert nödvändigt. Men för vem? För oss eller barnen?

Vi behöver skifta fokus. Hittills har frigörelsen bara handlat om kvinnans möjlighet att både ha familj och ett yrkesliv. Det har varit och är en viktig kamp. Men kampen har nästan aldrig gällt barnen. Törs man ens viska om att vår tids längtan efter frigjordhet, efter att äta alla kakor och ändå ha kvar dem, kanske inte är det bästa för barnen? Är man en taliban då? En sorts bakåtsträvande Kristdemokrat med osunda värderingar? Inte nödvändigtvis. En annan angelägen frigörelse borde vara den genomförd av männen. Men vi strövar på längs våra jaktmarker.
För en kort tid sedan blev jag lämnat ensam med Milo. Jonna reste till Prag i några nätter med sin bror. Det gjorde hon rätt i. Men jag ska ärligt säga att jag var skeptisk till resan i början. Skulle jag fixa att vara helt själv med Milo efter att ha varit borta en del i mitt arbete? Skulle han ligga på golvet och skrika efter mamma? Skulle jag kunna ta hand om honom med samma noggranna och varsamma omsorg som hans älskade mamma alltid ägnat honom?

Svaret blev ett ja. Jag gick ner i varv på en kvart. Jag blev enbart pappa. Alla mina andra roller, som man och författare lösgjorde sig som gammalt damm och virvlade bort. Jag gick upp och lagade gröt, matade och bytte blöja. Vi lekte på golvet medan jag samtidigt lyckades plocka ur diskmaskinen. Vi rullade ut på staden och fikade ihop. Jag hade (som alla fega män) garderat med farmor från Göteborg men hon slapp nästan allt ansvar. Hon kunde mata honom någon kväll, annars var hon mer behjälplig med städning och fint sällskap än som barnflicka åt sin sonson. På nätterna sov Milo och när han vaknade fanns jag där och vaggade honom med min egen barndoms sånger. Tiden skenade under oss. Plötsligt stod mamma där i hallen igen efter sin fina resa och Milo dröjde med blicken hos pappa ett kort tag innan han slog sina krumma armar runt Jonna.
Jag blev tusen kilo stoltare av den här tiden. Mitt råd till alla mammor där ute. Res iväg några dygn. Packa en väska med böcker och kläder och dra iväg någonstans där ni får vila ut och ta igen er. Lämna över allt ansvar på oss pappor. Vi behöver det. Bättre ändå, vi inte bara behöver det. Vi fixar det galant dessutom. Vi har föräldragenen i oss vi också. Som en självklarhet vi är på flykt ifrån.

Marcus Birro